Tiden rinner iväg...

Jag har just börjat komma på det. Min tid här i Narvik går mot sitt slut. Jag har ju saknat mina vänner därhemma. Men frågan är om jag kommer ha lika kul när jag kommer dit som jag har haft här?


Verkligheten som väntar mig i Umeå.. jisses, hur ska jag kunna fejsa den? Jag kommer ju måsta ha ett jobb! Hur ska jag kunna återgå till att tjäna småslantar? Eller ta ett jobb där jag gud förbjude måste jobba på obekväm arbetstid.

Ja jag låter som en gnällkärring som borde veta bättre. Tur att jag gör det då. Jag kommer nog söka nästan vilket jobb som helst. Sistahandsvalet är taxi. :)

OM jag inte får jobbet jag har sökt i Björkliden. Tänk att få åka snowboard en hel vår!


Det är ett ständigt velande.

Nu blir det jobb i fyra dagar, sedan blir det gällivare och dundret. har hört talats om puderåkning. =)

en långt eftersatt uppdatering.

Kära dagbok!

Jag läste i mitt senaste inlägg om hur jag hade en jäkla resa framför mig. Nu är den snart till ända. Visst. Jag har fortfarande ett tag kvar innan jag kommer kunna slänga upp mina 43:or på sofflocket därhemma i cribben öst på stan. Och då är de ett par fötter som gått ganska långt på betonggolv såväl som stått stilla på en mindre truck. Fötter som har varit fastbundna i en wakeboard över löjligt kallt vatten.

Här kära läsare lägger jag ner fot-prefixet.

Nåväl. För att dra en snabb uppdatering så var själva resan hit upp till narvik fruktansvärt jobbig. Jag sov inte så mycket på ganska länge. vaknade sent som tusan på fredagen. Sov 4 timmar på lördagen och somnade hyfsat sent på söndagkväll. 80 mil i arslet, och så började jag jobba bara sådär på en gång. Eller efter en dag.

Vad har jag gjort då?

Förutom jobbet som är så sjukt ointressant att prata om, så har nästan var helg innefattat öl i någon form. Nu såhär i efterhand känns det ganska slitet. Men jag måste ändå säga att jag har haft mycket kul också. Kirunafestivalen var en vinnare. Det var även tyska milen i Björkliden.

Jag har även åkt särdeles mycket skateboard. Lärt mig lite trick.. vilket är skönt. Då slipper jag se dum ut och bära brädan över trottoarkanter.

Longboardåkningen här har varit helt och totalt awesome! Backarna är sjukligt snabba och utsikten är bara löjligt vacker. Det var en fröjd att färdas till jobbet varje dag.

Ännu en brädsport. Wakeboard, tidigare nämnd i min fotreferens. Riktigt häftigt. Löjligt kallt. Jag ser cool ut i våtdräkt. Absolut något som jag tänker fortsätta med när jag återvänder till Umeå.

Slutligen: Inte en brädsport.. Klättring! Något av det absolut roligaste jag har gjort. Man tar svårare och svårare vägar. Och när man når toppen så är det bara underbart! Även om jag bara tagit inomhusväggar än. Mitt största problem är hur i tusan jag ska lyckas hitta någon klätterkamrat när jag kommer tillbaka till Umeå. Om någon läser detta som är liiiite intresserad.. hojta då för allt i världen!

När jag kommer tillbaka ska jag ställa mig och köra standup. Allt jag bara kan! jag gör allt utom barndop och begravningar!


För att runda av detta blogginlägg på ett behagligt och stilfullt sätt. Jag har fått känslor för en viss person väckta till liv igen. Hon verkar bättre än någonsin! Och snygg är hon!


klart slut - dumstrut!

så

All my bags are packed. I'm ready to go...

Så. Lägenheten är ren. Disken är diskad. Posten är eftersänd och mina kläder ligger i en väska. Vad jag har kvar nu är att sova, bruncha, klippa mig, skriva på avskedspappret på jobbet, handla det sista inför resan, träffa de kompisar som orkar, jobba i nio timmar, slänga allt in i bilen och köra 27 mil upp mot arvidsjaur. Sova, ställa av bilen, kanske ta en fest, väcka farsan, åka till jörn. Sätta mig på tåget och kliva av i narvik. Sen är det klart.

Jag fattar inte hur jag ska bära mig åt. Men på något sätt ska det funka.

Nästa inlägg jag skriver kommer inte från sverige.

över och ut.

good

Good morning USA. I have a feeling this is gonna be a wonderful day. The sun in the sky has a smile on its face. And its joining our salute to the american race. Oh boy its swell to say. Good morning USA.

Rolig teveserie. Men vad glad jag är att jag inte är Amerikan. Måste vara sjukt jobbigt med den där patriotismen. Jag nöjer mig med att känna mig semipatriotisk kring OS och hockeyVM.

Jag har inte varit här på ett tag. Jag har dels inte orkat, dels inte velat och dels har jag varit så sjukt otrogen. Med en annan blogg.

Jag bloggar numera på Comedy Night Live med jämna mellanrum. Där kan jag vara just så opersonlig och ytlig som jag behagar. ;) Ibland tar jag på mig en vanlig mans kläder och går ut på stadens gator. Som folk. Och då bloggar jag här.

Känns som att fantomenreferensen var oerhört överflödig, klicheeartad, overused och hemsk. Men om jag använder det för första gången själv så är det inte lika farligt. Jag litar fullt och fast på mina (3)? läsares omdömen.

Så. Jag tar ut svammelnappen ur röven och försöker mig på att skriva nåt med substans.

Sen sist har jag hunnit besluta mig för att arbeta i Norge. Allt är klart. Jag har tio arbetspass kvar i att uthärda här i stan. Det känns enkelt. Jag har även hunnit avverka en miniturne med comedygänget som finns att läsa om på ovanstående länk.

Jag har hunnit med en massa annat också. Men det är inget direkt viktigt.

jag tänkte försöka bli lite duktigare på att föra blogg när jag flyttar iväg. Vi får se hur det blir med det =)

Jag har börjat älska vädret igen. Det är inte klokt vad lite solsken gör med min själ.

Till sist: Jag har fått tillbaka min mojo!

flitens lampa lyser

Det är nästan tvångsmässigt.

Ikväll och sakta in på natten och fram tills nu (03:56) har jag lyssnat av samtliga röstmemon i telefonen. Gallrat ut massa fylledravel och så kallade eftertvåpåmorgonen-oneliners. Kvar blev det en handfull betraktelser att försöka bygga ett manus av. Tillsammans med gammalt material som jag har kommit att lita på, ska detta bli det roligaste jag skrivit. Säger till mig själv: "känn ingen press".

Det kommer garanterat inte alls vara det roligaste jag har skrivit. Tvärtom. Risken för att jag, när jag läser alltsammans imorgon igen, kommer tycka att det är alltför bajsnödigt och överarbetat är överhängande. Det brukar vara så. Och jag är okej med det.

Att skriva en uppsats, det är enkelt. Man tar och läser in en massa fakta, processar det genom hjärnan, skriver ner med egna ord i lagom formalia, och ifrågasätter järnet. Tesar lite. Lämnar in med en snygg framsida.

En av dessa dagar ska jag sätta mig ner och skriva det tråkigaste jag nånsin skrivit. Bara för att ha det tillhands när jag känner mig oproduktiv och astråkig. Kalla det en motpol, vagel i ögat, damm på hyllan, ett UNZ i otakt i ett övrigt sjysst discobeat.

Tanken: Om man ska ha det riktigt bra i livet så måste man veta hur det är att ha det svårt. Således: Om jag ska kunna frambringa nåt riktigt roligt måste jag ju veta hur man skriver så folk somnar. Eller?

Slut på kapitlet: "i huvet på en okänd semikomiker"
--------------------------

Annars är det bra. Tar livet med en klackspark. Vårkänslorna börjar kräla fram från gruset på hallgolvet. Jag är lite kär, lite feg, lite för oengagerad. Men jag är hursomhelst inspirerad. Jag vill riva upp himmel och helvete för att ställa min tillvaro på ända. Sluta mitt arbete, tågluffa i finland, tälta, skaffa loftsäng...etc. Men eftersom jag är en sån trygg kille med båda fötterna på jorden så hänger jag kvar vid månadslön, stundande semester, standardmjölk och artighetsfraser.

Om åtta timmar bör jag ha sovit klart, duschat, fått mat i magen och bäddat sängen. Det fixar vi.


Har du orkat läsa hit ner?


kram/Simon

kryper fram ur skalet

Jag har under en tid varit lite tråkig. En beige fläck på en i övrigt pastellfärgad tapet. En grå hästfilt på en svindyr hästensäng. En 50-skylt på motorvägen. En grusväg efer autobahn. En chokladinsmetad b-sträng på en sjysst lespaul-gitarr.


Men tiderna ändras hela tiden. Allt eftersom. Och jag vore väl dum i huvet om jag inte hängde med.

Jag har varit på förfest. Inte just inatt. Inte igårkväll heller. Men det var ändå inte så fasligt längesen.

Förfester är ett roligt koncept. Sinnebilden för hur en dylik ska fortskrida ter sig på olika sätt. Även om de i slutändan är ganska lika varandra. Man kan byta lokal, miljö och umgänge. Men förfesten ser oftast likadan ut. (Du kan se likadan ut!)

I begynnelsen satt folk och lyssnade på musik och pratade med varandra. Detta var i mångt och mycket riktigt givande. Man fick några härliga historier direkt ur livet serverade med en tallrik grogg.

Detta räckte tydligen inte iallafall. Musiken växte sig starkare och kom att ta lite mer plats. Singstar kom till förfesterna. Vi började alla sjunga glatt tillsammans. Passar utmärkt för folk som inte har några problem med att bjuda på sina (märkvärdigt vanliga) tillkortakommanden inom sångkonsten. Hellre än bra...typ.

När vi sjungit en tid så krävdes det nåt mer. Då kom, efter en våg av guitarhero, wiisports och rockband till spelkonsollerna. Så nu finner vi oss i full fart med att stå och röra på oss. Bli aktiverade på samma sätt som den smått överopererade hondendär (kanske chuck norris fru) som står med orbitrek och tränar framför teven.

När man tänker på det är det både tragiskt och skrämmande hur det har blivit. Eller i vissa ögon kanske till och med angenämt. Att man trettio(ish) år gammal kommer på sig själv med att först ha pratat, sen sjungit, sen gjort massa rörelser.

Förfestlivet är som en moraträsk-låt.

----------------

Vårstädning? Jo. Jag började. Halva lägenheten kvar +disk.

Jag hade hunnit längre om jag inte skulle dammtorka teven med en snygg liten fiberduk. Till min förskräckelse och fasa ser jag hur det uppkommit några små luftbubblor på tvskärmen. Min stora, fina, lite dyra tv som jag inte betalat av än. Sicket elände.

----------------

Till nästa gång/ Yours truly.

It's been a while

Men nu är jag tillbaks på banan igen. Har väl aldrig egentligen åkt av. Men bloggmässigt kan man väl säga att jag äntligen släppt den förbannade sargen.

Vad har hänt sen sist då? OS, kittelfjäll, löneförändringar, deklaration och utväxten av några nya ord.

Ord Som ju inte alls är lämpade till att ta här. Eftersom jag då skulle te mig obönhörligt sexistisk, trångsynt och rädd. Jag är varken sexistisk eller trångsynt. Inte rädd heller.

Jag bryr mig väl inte så mycket. Men man ska inte släga sig själv i ansiktet på folk. Detta säger då jag, trots att jag är så äckligt mån om vilken bild andra har av mig. Jag. Som dessutom jobbar som ståuppkomiker där jag ska gå upp och ljuga om mig själv och mina förehavanden. Låt oss säga att jag drar ett skämt om onani. Då måste jag "berätta" (läs: ljuga) massa detaljer om mina egna vanor. Därför drar jag aldrig skämt om onani som jag inte kan projicera på andra. Och När jag gör det så ljuger jag utav helsike.

Vad får folk för bild av mig då? Bryr jag mig?.. näe. Jag vill bara att de ska skratta. Och det stora pluset är att när jag kört min skit så får jag möjligheten att se mina kollegor leverera roliga grejer. För innan giget så tänker jag bara på mig själv och hur jag ska formulera mig. När man väl är klar med det så är jag rätt less på mig själv. Och då är det underbart att se alla andra.

Nu lät kanske detta självcentrerat. Ja det kanske är det. Men jag tycker att man får vara det om man ställer sig och blottar sin (ihopfantiserade) själ för 200 pers då och då. (För min publik är ofta så stor.. int)

Nog om det.

TIll påsk far jag nog upp till Arvidsjaur för skoterkörning/snowboardåkning.

Varför skrev jag det här inlägget? Jag är ju jättearg idag!

.....

skitlördag

Skitlördag i all sin enkelhet.

Jag gick ut igår. Nästan helt totalt värdelöst. Kul att Gå ut med Johan var det ju. Men musiken på scharinska var inte sådär perfekt. Det var inte O'learys heller.

Jag sov för länge idag. Vaknade upp under aftonen med en total avsmak för resten av dygnet. 50 spänn kvar på kontot, inget snus, sår i gommen efter en för hård kebabtallrik inatt.

jag är bara sur. En tråkig kille som tänker isolera sig för resten av kvällen.

having a snack

ja.

Nu har det gått en dag eller nåt sen förra inlägget. Jag vet inte längre vad det är för dag. Totalt vilsen i kalendern. Jag vet att det just nu spelas en hockeymatch som jag inte tänker titta på eftersom jag inte orkar. Och ska inte. För om jag tittar på den så kommer jag toksovasönder imorgon. Jag som ska gå och bli fin vid 12rycket. Få en ny frilla. Jag passar inte i frisyr.

Jag är ett slöseri på en frisyr.

Det är jättefint när den läckra hårfrisörskan smetat sina nätta händer marinerade i hårjox, genom kalufsen. Hon är oftast ganska het. Och varje gång vill jag komma ihåg namnet på vem det nu är. Så att jag kan få samma snygga frilla nästa gång jag kommer dit. Men det är klart jag inte kommer ihåg namnet. Det glömmer jag bort ungefär samtidigt som jag tar den första duschen efter besöket hos frisörskan. Det blir inget kvar av hunken jag nyss sett i spegelbilden. Kvar är endast en platt genomblöt pojkfrilla. Lite snor under näsan, ett skrapsår på knät ifrån att vara 11. Detta om jag rakar bort mustaschen iallafall.

Hur fan kommer de ihåg sina kunder. Speciellt jag med mina krav. Det ska vara kort, men fortfarande nog långt för att se lite rufsigt och busigt ut sådär. Uttunnat, men inte så jag ser skalpen. Och så får det naturlich inte framhäva min skalle som ett ägghuvud. Då dödar jag nån.

Detta är manlig fåfänga at its finest.

Sen när jag har klippt mig ska jag binda upp mig på arbete i några timmar.

Jag måste verkligen börja dra igång med manusförfattandet. Jag håller på att ha samlat en jäkla massa nytt material nu. Det måste ner på papper, strykas, skrivas om , renskrivas, knycklas ihop, få tårfläckar, glömmas, hittas igen, stryka och skriva om. Sen skrattar de. Publiken. Åh som de skrattar. Så länge jag inte glömmer nåt. Vilket jag med största sannolikhet gör. Alltid en rad per manuskript. Jag är nog inget proffs än. Jag är än så länge bara en pratmakare som har hittat en väg upp på scenen.

Hur låter målet: "Jag ska bli Arvidsjaurs roligaste export"?

-----------

Sen jag skrev sist så har jag kommit på en grej. Jag har triumf. Men jag kom inte på det själv. En vän berättade för mig precis hur jag kände och hur allt ligger till i min hjärna. Och nu jävlar.. visst har jag triumf!


"Får man hångla innan man ätit upp maten?"

//Simon

nähä

Antar att det förra inlägget inte var det sista.

Jag är sur. På mig själv.

För trots att jag vet att det finns en websida jag inte vill gå in på, så går jag dit. När jag trycker ner fönstret känner jag: "lycka till och hoppas det går bra".. Men det känns lite ledsamt. Jag känner mig lite som en leftover, en gammal tallrik med mat som inte sett en mikrovågsugn på lite för många dagar.

Jag är beyond and passed. Klar. Men utbytt. Surt äpple, tuff skit. Jag sitter på bänken och det är inte skottat ända fram.

Var sak har sin tid. Jag kanske inte har kommit på hur jag ska vrida upp klockan bara.

Jag har Musiken. Och min blogg som jag aldrig orkar uppdatera, min standup, mitt jobb och mina vänner, min semistädade lägenhet, mina skuldror, mina lungor och mitt hjärta. Nu förstörde björn afzelius ännu en poesi. Dumma djungelbjörn!!!

Sunny side up! Åt helvete med negativ energi, snabbmat och cyklande barn. Enligt en vän så ska 2010 bli mitt mest kickassiga år hittills. Bara börja med det då.

puss och chipsfingrar//Simon