flitens lampa lyser

Det är nästan tvångsmässigt.

Ikväll och sakta in på natten och fram tills nu (03:56) har jag lyssnat av samtliga röstmemon i telefonen. Gallrat ut massa fylledravel och så kallade eftertvåpåmorgonen-oneliners. Kvar blev det en handfull betraktelser att försöka bygga ett manus av. Tillsammans med gammalt material som jag har kommit att lita på, ska detta bli det roligaste jag skrivit. Säger till mig själv: "känn ingen press".

Det kommer garanterat inte alls vara det roligaste jag har skrivit. Tvärtom. Risken för att jag, när jag läser alltsammans imorgon igen, kommer tycka att det är alltför bajsnödigt och överarbetat är överhängande. Det brukar vara så. Och jag är okej med det.

Att skriva en uppsats, det är enkelt. Man tar och läser in en massa fakta, processar det genom hjärnan, skriver ner med egna ord i lagom formalia, och ifrågasätter järnet. Tesar lite. Lämnar in med en snygg framsida.

En av dessa dagar ska jag sätta mig ner och skriva det tråkigaste jag nånsin skrivit. Bara för att ha det tillhands när jag känner mig oproduktiv och astråkig. Kalla det en motpol, vagel i ögat, damm på hyllan, ett UNZ i otakt i ett övrigt sjysst discobeat.

Tanken: Om man ska ha det riktigt bra i livet så måste man veta hur det är att ha det svårt. Således: Om jag ska kunna frambringa nåt riktigt roligt måste jag ju veta hur man skriver så folk somnar. Eller?

Slut på kapitlet: "i huvet på en okänd semikomiker"
--------------------------

Annars är det bra. Tar livet med en klackspark. Vårkänslorna börjar kräla fram från gruset på hallgolvet. Jag är lite kär, lite feg, lite för oengagerad. Men jag är hursomhelst inspirerad. Jag vill riva upp himmel och helvete för att ställa min tillvaro på ända. Sluta mitt arbete, tågluffa i finland, tälta, skaffa loftsäng...etc. Men eftersom jag är en sån trygg kille med båda fötterna på jorden så hänger jag kvar vid månadslön, stundande semester, standardmjölk och artighetsfraser.

Om åtta timmar bör jag ha sovit klart, duschat, fått mat i magen och bäddat sängen. Det fixar vi.


Har du orkat läsa hit ner?


kram/Simon