flitens lampa lyser

Det är nästan tvångsmässigt.

Ikväll och sakta in på natten och fram tills nu (03:56) har jag lyssnat av samtliga röstmemon i telefonen. Gallrat ut massa fylledravel och så kallade eftertvåpåmorgonen-oneliners. Kvar blev det en handfull betraktelser att försöka bygga ett manus av. Tillsammans med gammalt material som jag har kommit att lita på, ska detta bli det roligaste jag skrivit. Säger till mig själv: "känn ingen press".

Det kommer garanterat inte alls vara det roligaste jag har skrivit. Tvärtom. Risken för att jag, när jag läser alltsammans imorgon igen, kommer tycka att det är alltför bajsnödigt och överarbetat är överhängande. Det brukar vara så. Och jag är okej med det.

Att skriva en uppsats, det är enkelt. Man tar och läser in en massa fakta, processar det genom hjärnan, skriver ner med egna ord i lagom formalia, och ifrågasätter järnet. Tesar lite. Lämnar in med en snygg framsida.

En av dessa dagar ska jag sätta mig ner och skriva det tråkigaste jag nånsin skrivit. Bara för att ha det tillhands när jag känner mig oproduktiv och astråkig. Kalla det en motpol, vagel i ögat, damm på hyllan, ett UNZ i otakt i ett övrigt sjysst discobeat.

Tanken: Om man ska ha det riktigt bra i livet så måste man veta hur det är att ha det svårt. Således: Om jag ska kunna frambringa nåt riktigt roligt måste jag ju veta hur man skriver så folk somnar. Eller?

Slut på kapitlet: "i huvet på en okänd semikomiker"
--------------------------

Annars är det bra. Tar livet med en klackspark. Vårkänslorna börjar kräla fram från gruset på hallgolvet. Jag är lite kär, lite feg, lite för oengagerad. Men jag är hursomhelst inspirerad. Jag vill riva upp himmel och helvete för att ställa min tillvaro på ända. Sluta mitt arbete, tågluffa i finland, tälta, skaffa loftsäng...etc. Men eftersom jag är en sån trygg kille med båda fötterna på jorden så hänger jag kvar vid månadslön, stundande semester, standardmjölk och artighetsfraser.

Om åtta timmar bör jag ha sovit klart, duschat, fått mat i magen och bäddat sängen. Det fixar vi.


Har du orkat läsa hit ner?


kram/Simon

kryper fram ur skalet

Jag har under en tid varit lite tråkig. En beige fläck på en i övrigt pastellfärgad tapet. En grå hästfilt på en svindyr hästensäng. En 50-skylt på motorvägen. En grusväg efer autobahn. En chokladinsmetad b-sträng på en sjysst lespaul-gitarr.


Men tiderna ändras hela tiden. Allt eftersom. Och jag vore väl dum i huvet om jag inte hängde med.

Jag har varit på förfest. Inte just inatt. Inte igårkväll heller. Men det var ändå inte så fasligt längesen.

Förfester är ett roligt koncept. Sinnebilden för hur en dylik ska fortskrida ter sig på olika sätt. Även om de i slutändan är ganska lika varandra. Man kan byta lokal, miljö och umgänge. Men förfesten ser oftast likadan ut. (Du kan se likadan ut!)

I begynnelsen satt folk och lyssnade på musik och pratade med varandra. Detta var i mångt och mycket riktigt givande. Man fick några härliga historier direkt ur livet serverade med en tallrik grogg.

Detta räckte tydligen inte iallafall. Musiken växte sig starkare och kom att ta lite mer plats. Singstar kom till förfesterna. Vi började alla sjunga glatt tillsammans. Passar utmärkt för folk som inte har några problem med att bjuda på sina (märkvärdigt vanliga) tillkortakommanden inom sångkonsten. Hellre än bra...typ.

När vi sjungit en tid så krävdes det nåt mer. Då kom, efter en våg av guitarhero, wiisports och rockband till spelkonsollerna. Så nu finner vi oss i full fart med att stå och röra på oss. Bli aktiverade på samma sätt som den smått överopererade hondendär (kanske chuck norris fru) som står med orbitrek och tränar framför teven.

När man tänker på det är det både tragiskt och skrämmande hur det har blivit. Eller i vissa ögon kanske till och med angenämt. Att man trettio(ish) år gammal kommer på sig själv med att först ha pratat, sen sjungit, sen gjort massa rörelser.

Förfestlivet är som en moraträsk-låt.

----------------

Vårstädning? Jo. Jag började. Halva lägenheten kvar +disk.

Jag hade hunnit längre om jag inte skulle dammtorka teven med en snygg liten fiberduk. Till min förskräckelse och fasa ser jag hur det uppkommit några små luftbubblor på tvskärmen. Min stora, fina, lite dyra tv som jag inte betalat av än. Sicket elände.

----------------

Till nästa gång/ Yours truly.