brev till igår

Det är inte så ofta längre som jag sätter mig ner och skriver. För att jag säger att jag inte har tid? För att jag inte riktigt vill? För att jag har saker som känns viktigare? För att jag vill vara en sån människa som inte bloggar?

Eller är det bara så att jag inte känner att jag nånsin har något vettigt att säga? Kanske?

Jag har säkert en jävla massa vettiga saker att säga. Men det är väl inte här jag ämnar lätta mitt hjärta?

Just nu sitter jag hemma. Klockan är halv sex på morgonen och jag ligger inte och sover. Varför skulle jag sova nu? Jag är trött, visst. Men jag tror inte alls att det skulle göra nån skillnad. Jag är trött ungefär hela tiden. Och hungrig.

Jag undrar när en människa träffar en annan människa som är intresserad av att höra den andras historia. Den sanna historien om hur han/hon blev som den blev. Jag har till exempel min historia.. Den är kanske inget spännande. Den är inte heller fylld av fart och farliga spännande saker. Men det är min historia.

Nu tänker jag lägga in att jag inte är full.

Min historia är lite dimmig för mig. Jag satte mig ner, slöt ögonen och försökte få flashbacks. Komma tillbaka till platser jag varit, intryck jag insupit och människor jag träffat. Men jag kan inte riktigt det. Jag ser mig själv gå på en upplyst gata i Arvidsjaur. 20 minusgrader ute och jag har täckbyxor. Drar min ski-board i ett snöre bakom mig och snön gör oljud under mina skor. Månen kanske lyser. Och det är inte poetiskt jävla vackert.. det bara är. Vintern tar egentligen aldrig slut. Snön tinar bort och solen värmer en stund. Myggen kommer fram och gör sitt bästa för att knulla hål på sommaridyllen. Jag minns att man läste berättelser i allehanda böcker om hur fin sommaren är. Skärgård, midsommar i nåt jävla dalarna, västkustens varma sommarkvällar med goda vänner.

Jag smakade själv på det där. Jag har gått på djurgården i stockholm en julidag och älskat livet. Jag har även åkt runt i skärgården en solig oktoberdag. Jag har gått en strandpromenad i smögen och försökt att inte skrämmas av de äckliga maneterna.

Väl hemma så kunde man inte njuta. Man fick inte njuta av sommaren som man borde. Myggen stacks. Molnen avlöste solskenet, det blev kallt vid nio på kvällen och man kunde inte längre gå runt i t-shirt. Även om man skulle kunna göra det på sommaren. Det var så det var berättat.

För man glömde ju varje år. Varje mörka jävla december glömde man hur hemsk sommaren var.

Jag gjorde mitt val och åkte till Stockholm med allt jag ägde. Försökte njuta av sommaren därnere istället. Det funkade faktiskt. Men jag hade inte så många därnere att dela den med. Ibland så. Och då var det bra. Men vintern i söder går knappt att genomlida utan att börja knarka eller ligga och grina eller dylikt. Jag klarade mig på grund av jobbet. Jag kunde begrava mig i nödvändiga onda ting och en god ekonomi. Det byggde mig till en.. vad? another människa kanske? :)

Nu har jag lämnat de dåliga somrarna. De hemska vintrarna. Det är skitbra häruppe i Umeå. Man kan gå och titta på dålig hockey. Man kan säga fel sak till en militant feministkärring och få fan för det i tre dagar.


Detta inlägg låter som en lång klagosång. Jag sjunger verkligen inte. Jag klagar inte heller. Men jag berättar en historia. Bara en liten bråkdel av vad som gjorde mig till mig. Men ändock en liten historia.

Detta är kanske det sista inlägg jag gör i den här bloggen. Jag tror att jag är klar med den. Jag ville bara avsluta med nåt riktigt tråkigt att läsa. Nu väntar resten av livet.

Varje soluppgång älskar jag. Varje solnedång längtar jag, och vid varje nymåne startar jag om på nytt! Och är det nån jävla solförmörkelse nån gång så kan man hoppa upp och sätta sig på att jag missar den. ;)

bon apettite ditt svin!

Käraste hälsningar/Simon

P.S.. lite full var jag..